Jag har på gottarbetsliv.se tidigare skrivit ett inlägg om boken Stå fast! Vägra vår tids utvecklingstvång! av Svend Brinkmann (2015). Boken rekommenderas oavsett vad man tycker om det utvecklingsmaniska samhälle vi lever i. Den är bildande, lättläst och rolig.

I höstas kom vad man kan kalla uppföljaren till Stå fast!: Ståsteder. 10 gamle ideer till en ny verden. Även den rekommenderas å det varmaste! Den är skriven med mindre ironi och humor men fortfarande bildande och lättläst (trots danskan). Och angelägen!

Det finns några några grundläggande stråk i boken. Ett är att världen har en mycket hög förändringstakt och att det därför ofta hävdas att vi behöver vara flexibla och anpassa oss. Brinkmann argumenterar för att det är tvärtom. Eftersom världen ”flyter” är det vår plikt att stabilisera de sammanhang vi befinner oss i på ett sätt som hedrar grundläggande mänskliga villkor.

I boken tar Brinkmann upp tio olika ”tuvor” (ståsteder), tagna från lika många olika filosofer, som skulle kunna utgöra någon slags stabiliserande krafter eller principer i ett mer eller mindre gungflyliknande samhälle. Tuvor man kan stå på i vår strävan att skapa ett mänskligt och meningsfullt liv.

En sådan tuva är Värdighet (från Immanuel Kant). Kant skriver att antingen så har något ett värde (pris) eller så har det värdighet. Det som har värde är bytbart eller i varje fall jämförbart med annat som har värde. En bok för 100 kronor kan sägas ha samma värde som ett par strumpor för 100 kronor. Att stå vid sitt ord däremot kan inte ha ett pris i den meningen. Antingen står man vid sitt ord eller så gör man det inte. Om man får betalt för att stå vid sitt ord är det inte en fråga om värdighet utan om ”pris”. Genom att betala någon för att hålla vad man lovat gör man den andre eller sig själv till ett instrument för någons intressen. Då är ordhållandet inte längre något som har värdighet, bara något som har ett pris.

Värdighet skiljer sig från värde (pris) genom att det är ett mål i sig att upprätthålla det man anser har värdighet (i det här exemplet att stå vid sitt ord). Man gör det inte för att få något annat såsom pengar, hälsa, lycka, status. Endast för att upprätthålla ”ordhållandet”  i sig. För att det är värt att hålla.

Det är svårt att göra vare sig Kant eller Brinkman rättvisa på några få rader, men om man bara tar det lilla resonemanget så är det tillräckligt underlag för en diskussion på arbetsplatsen. Allt det vi säger oss vilja med vårt arbete – har det ett värde (pris/mått eller liknande) eller är det snarare en fråga om något med värdighet, det vill säga något att sträva efter i sin egen rätt?

Och, som ett naturligt nästa steg: Om det vi vill åstadkomma har värdighet snarare än värde – hur hjälper vi oss själva och andra att bidra till just det? Och hur skyddar vi det från att perverteras genom att exempelvis förvandla värdighet till något med ett värde/pris? Särskilt i en värld som så slentrianmässigt mäter, prissätter och rankar allt och inget? Kanske inte några lätta frågor att svara på, men kanske värt att diskutera?

De tio existentiella ”tuvorna” (ståstederna) Brinkmann tar upp i sin bok är: Det goda, Värdigheten, Löftet, Självet, Sanningen, Ansvaret, Kärleken, Förlåtelsen, Friheten, Döden.