Traditionellt har relationer inom stressforskningen mest handlat om att de kan vara riskfaktorer, såsom vid mobbning och konflikter, eller friskfaktorer, i bemärkelsen att goda relationer kan kompensera för en i övrigt dålig situation (socialt stöd).
I Tanja Kirkegaards avhandling har fokus istället varit på ”…vilka förhållanden som bidrar till att forma individens värdering (appraisal) och hantering (coping) av en situation och på vilket sätt värderingen och hanteringen är en del av en social och kulturell praxis.”
Den arbetsplats där Kirkegaard genomförde sin forskning bestod av två stora grupper av anställda: forskare samt sekreterare & assistenter. Grupperna skiljde sig kraftigt åt i hur de gemensamt formade synen på stressens uppkomst men även hur de hanterade den. Nedan berör jag vad Kirkegaard fann formade forskargruppens syn på stress. Nästa gång tar jag upp sekreterare & assistentgruppen.
I forskargruppen fann Kirkegaard tre olika kulturer som bidrog till stress.
Den första var ”mycket-att-göra-kulturen” (travlhedskulturen). Kulturen gick ut på att ”mycket att göra” var en kvalitet i sig och därför något som man borde sträva efter. Det märktes bland annat på att tidplaner skars ner trots att de redan var tighta. Det sände signaler uppifrån om att allt skulle gå fort. Mycket att göra kulturen innebar också att man inte tordes säga att man hade för mycket att göra – då kanske de andra trodde att man inte klarade arbetet – men också att man inte kunde säga att man inte hade för mycket att göra eftersom man då trodde att det skulle uppfattas som om man var illojal och inte drog sitt strå till stacken.
Den andra kulturen som bidrog till stressen var just själva pratet om stress som helt dominerades av att stress var en individuell angelägenhet. Vid intervjuer med anställda som hade varit sjukskrivna för stress angav de att det var deras eget fel att de blivit sjuka:
- De hade varit otydliga med att det blev för mycket. De hade sagt att det var för mycket, men å andra sidan hade kanske också sagt: ”Det går nog”
- De visste inte att de var så ”skröpliga”. De trodde att de var starka individer som klarade mycket.
- De borde haft en bättre överblick, prioriterat bättre etc.
- De borde hanterat stressen bättre.
Det fanns de som såg stress som något som i alla fall delvis genererades av arbetssituationen men efter att ha gått på stresskurs hade de blivit uppmärksammade på att det var deras egna personlighet och copingstrategier som var fel.
(Jag har hört liknande erfarenheter i min egen omgivning. Det är klart att enskilda personers hantering av en osund situation kan vara mer eller mindre konstruktiv, men när man ensidigt gör det till ett individuellt problem så kommer vi aldrig att kunna göra något åt grundorsaken och vi kommer bara att fortsätta bidra till att folk blir sjuka. Jag hoppas verkligen att det tillhör undantagen bland stresshanteringskonsulter, men jag är inte säker på det. Någon som har lite bättre koll än jag så får ni gärna kommentera nedan.)
Den tredje kulturen som bidrog till stressen var den professionella. Forskargruppen hade ingen upparbetad vana av kollektiva strategier för att hantera arbetsbörda. De hade i sina arbeten ingen tradition av att söka hjälp från andra. En slags yrkesstolthet som blev ett hinder i vägen: ”Vi ordnar saker själva och det där med att be om hjälp, det gör vi inte.”
De tre kulturerna bidrog, var och en och tillsammans, till att generera stress men också att reducera antalet sätt att hantera en pressad arbetssituation: man kunde inte säga att man hade för mycket att göra, man kunde inte be om hjälp och man lade allt – både själva arbetsbördan och hanterandet av den – på sig själv.
Hur man värderar en situation – som stressig/hotfull eller ej, liksom urvalet och valet av strategi för att hantera stressen är därmed inte enbart en fråga om personlighet eller individuella egenskaper och förmågor. Det är i hög grad en kollektiv process.
Hur är det på din arbetsplats? Hur pratar ni om stress? Gör det pratet det lättare att komma till rätta med eventuella problem eller ställer det mest upp begränsningar?
* Kirkegaard, Tanja (2013): Stress som en kollektiv process: En feltfortaelling. I antologin: Nye perspektiver på stress, Friis Andersen & Brinkmann (red), 2013, Aarhus: Forlaget Klim (www.klim.dk).
Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:
- Förstå dig själv…eller verksamheten?
- Orsak eller verkan?
- Chefens roll
- Stress som kollektiv process I
- Stress som kollektiv process II
- Stress som motstånd?
- Stress – en epidemi?
Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.