Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt i Nyfiken på partiledaren. Han sade bland annat att han tidigt fick testa ”demokratins egentliga form” då han blev elevrådsordförande: för att bli vald var man tvungen att ha andra med sig och veta vilka frågor andra vill att man ska driva.
Det är en vanlig åsikt: att demokrati handlar om att välja representanter som därefter tar hand om beslutsfattandet. Det är en aspekt av demokrati – representantskapet. En annan aspekt av demokrati är att göra det möjligt för de berörda att delta i processen demokrati. Förstå vad som är på gång eller själv ta initiativ till, delta i debatten osv. Det är bland annat därför allmän skola är så viktig i ett demokratiskt samhälle: det behövs oftast en viss kunskap för att kunna ta sig en plats i den demokratiska processen.
Men hur blir vi medborgare inbjudna i debatten? I TV kan man kanske få vara med i Debatt, i radio kan man ringa Ring P1. Man skulle kunna tro att programmen bidrar till ett öppet samhälle där ”alla” eller i alla fall ”vem som helst” får vara med, men det blir mest snuttifierat, kortfattat, förenklat och taget ur sitt sammanhang. Att döma av de program jag har sett och hört i genren är det lätt att tänka att det är bra att alla inte får vara med och göra sin röst hörd och att det antagligen blir både bättre och enklare om ”någon annan” (politiker/experter) tar hand om de komplexa och svåra frågorna istället för att blanda in allt för många.
Programmen bidrar då snarare till att bedra och manipulera oss medborgare. Dels används resurserna inte till att fördjupa, förklara och förstå så att det vore möjligt för mig som medborgare att delta på vettiga villkor i debatten (lurad på delaktigheten). Dels får de som deltar inte en chans att göra något vettigt med sitt deltagande (lurad av delaktigheten). Resultatet blir då det motsatta än vad i alla fall jag tänker mig att demokrati borde handla om.Tyvärr är det inte bara i politiken det ofta blir så. Det blir det även i arbetslivet.
Vi pratar nog mer än någonsin på våra arbetsplatser. Vi har fika och lunch, men också mer formaliserade möten som arbetsplatsträffar, utvecklingssamtal och samverkansgrupper, Man skulle kunna tro att delaktigheten aldrig har varit större, men jag möter ofta människor som säger att de inte tycker sig kunna delta i processen eftersom de inte vet vad som är på gång och även om de vet kan de inte påverka den. I alla fall inte i de större frågorna. Samtalandet handlar om att lösa dagens arbete, men sällan om de mer grundläggande aspekterna av verksamheten och dess villkor.
Det är vanligare att bli tillfrågad genom att kryssa i en enkät än att exempelvis få vara med och diskutera hur styrning, ledning och verksamhetssystem påverkar arbetet och vad man skulle vara hjälpt av för att så väl som möjligt ta vara på resurserna. Eftersom man är ovan att diskutera frågorna vet man inte vad man ska säga om man någon gång skulle få tillfälle att delta i diskussionerna.
Om man jämför med debattprogrammen ovan så blir resultatet ofta att det mest liknar ett spel för gallerierna och att de berörda tycker att det är meningslöst att delta eller bjuda in eftersom det ändå inte spelar någon roll. Eller som en chef jag träffade på sa: ”De vill att vi ska ha möten och prata, men det tycker inte jag. Då tror de bara att de kan vara med och påverka.” Det är i alla fall ärligt.
Om man ändå inte får vara med och påverka och man inte anses behöva förstå beslut i någon vidare mening än själva beslutet så blir det enklare att bara meddela vad som gäller. Så är det nog på många ställen, men där låtsas man, eller vill tro, att delaktigheten fortfarande finns. Det är kanske därför man så ofta säger att det är viktigt att känna sig delaktig, när det egentligen är viktigt att vara delaktig.
Hur är det hos er? Är delaktigheten äkta eller låtsas ni mest? Eller har ni slutat låtsas?
