Kategoriarkiv: Identitet

OSA 2015:4 – en föreskrift som kan försämra arbetsmiljön?

2 svar

Kan föreskriften om Organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA) bidra till en sämre arbetsmiljö? Mitt svar är: Ja, det kan den. Om man tillämpar den oreflekterat och likadant på alla arbetsplatser.

Jag har läst ganska många artiklar om föreskriften. Många av dem innehåller tips och råd kring hur chefer ska bete sig för att leva upp till kraven: var tydlig med vad som ska göras och vilka förväntningar på leverans som finns, ge feedback på utfört arbete, var närvarande för att löpande ge stöd och guidning och så vidare (se även §10, sid 9 i AFS 2015:4).

Råd som fungerar om den värld arbetsplatsen verkar i är ganska stabil och förutsägbar och, inte minst, om chefen kan mer än medarbetarna om vad ”ett väl utfört arbete” innebär. Problemet är att jag ofta stöter på arbetsplatser där detta inte stämmer. De kännetecknas snarare av förändring och komplexitet än stabilitet och förutsägbarhet, och cheferna kan sällan mer än sina medarbetare,

Om man tillämpar de ovan givna råden i en sådan arbetssituation riskerar man att göra den organisatoriska arbetsmiljön sämre. Byråkratiska och hierarkiska lösningar på komplexitetsproblem har en hög risk att bland annat bidra till ökad frustration genom sämre lösningar och dåligt tillvaratagen kompetens och ökad oro för vad det är man kan komma att ställas till svars för när någon som kan mindre än jag själv om mitt arbete ska bestämma och bedöma kvaliteten på det.

Vad har arbetet för karaktär?

För att inte – i all välmening – bidra till en sämre organisatorisk arbetsmiljö behöver man först och främst förstå karaktären på det egna arbetet: Vad är det för ett slags arbete som ska utföras och vad kräver det för att kunna utföras väl? Är det ett komplext arbete där man ofta möts av nya och unika situationer? Är det tidsstyrt? Är det repetetivt? Är det ett självständigt arbete, ett ensamarbete eller ett samarbetsarbete? osv.

Det finns många olika sätt att beskriva ett arbetes karaktär och det viktigaste kanske är att förstå att karaktären på arbetet spelar roll för vad som är relevant att göra för att underlätta för de berörda – chefer såväl som medarbetare – att göra ett så bra arbete som möjligt. 

Duger mitt arbete? Duger jag?

Oron för om ens arbete duger – och underförstått ”duger jag?” – är en oro jag ofta möter. Den är dock inte alltid uttalad. Att ta upp en diskussion kring den sortens frågor kan upplevas som både alltför känsligt och personligt jobbigt, men även kontraproduktivt: om jag tar upp diskussionen kanske de andra tror att jag inte tror att mitt arbete duger?

En av de viktigaste uppgifterna för en chef blir i en sådan situation inte att tala om vad som ska göras eller hur det ska göras, utan att säkerställa en kommunikativ infrastruktur som gör det möjligt och legitimt för alla berörda att prata om den här sortens frågor. Att göra det möjligt för alla berörda att bättre förstå vad arbetet kräver och hur det egna systemet fungerar. Då blir det lättare att förstå vilka handlingar och beslut som är möjliga och önskvärda och vilka eventuella konsekvenser de kan få.

Liknande fråga – olika svar

Lösningarna och svaren på hur man kan åstadkomma en god organisatorisk arbetsmiljö – genom att göra ett så bra arbete som möjligt med de resurser som finns – blir därigenom högst lokala även om grundfrågan kan vara densamma:

Hur kan vi organisera oss så att var och en kan ta ställning till:

  • Vad är ett bra jobb?
  • Gör jag ett bra jobb?
  • Gör vi ett bra jobb?

Syftet med den här sortens diskussioner är att öka både den gemensamma och den individuella förmågan att någorlunda tryggt navigera i det organisatoriska landskapet trots en hög grad av osäkerhet, komplexitet och föränderlighet.

Hur har ni det på er arbetsplats? Känns lösningarna och åtgärderna för att bibehålla eller upprätta en god organisatorisk arbetsmiljö hos er relevanta, realistiska och praktiska för den sorts arbete ni har? Har ni upplevt några fallgropar – där alla ville väl och gjorde som man ”borde” men det ändå blev sämre? Hur såg de ut och hur hanterade ni dem?

Detta är en skriftlig version av en del av en presentation jag gjorde på ett frukostmöte på AFA Försäkring den 23 februari 2017. Du kan se hela presentationen här >> . Om du bara vill se den del som berör det här inlägget kan du börja titta vid 43.10.

Ämbetsman, manager – eller både och?

Lämna ett svar

”New Public Management” (NPM) har i allt högre grad kommit att dominera den offentliga sektorns styrning de senaste decennierna. NPM innebär att företagsekonomiska koncept och modeller används i syfte att styra, kontrollera och rapportera vad som görs. Mål och måluppfyllelse, mätningar och jämförelser av en mängd olika slag brukar vara den mest uppenbara effekten av NPM. Många forskare – inte bara i Sverige – har därför menat att den tidigare chefsrollen som karaktäriserats av att vara en god ämbetsman alltmer karaktäriseras av att vara en god manager.

Ladda ner avhandlingen

Manager and Civil Servant heter avhandlingen av Tom S Karlsson, Ekonomihögskolan, Lunds Universitet.

I en avhandling visar Tom S Karlsson, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, att cheferna inte är antingen det ena eller det andra. De är både ämbetsmän och managers. De olika logikerna lever samtidigt och vid sidan av varandra i vardagen. Cheferna hanterar motstridigheterna bland annat genom att tillämpa logikerna vid olika tillfällen, När man pratar om den interna verksamheten – styrning, processer, flöden, standarder, mål, mätningar etc – används den manager-inriktade logiken. När man pratar om det mer externt riktade uppdraget och om medborgarnas används den ämbetsmannainriktade logiken om rättigheter, skyldigheter, rättssäkerhet mm.

Tom S Karlsson visar hur cheferna hanterar motstridigheterna genom att växla logik (språk) beroende på vad man pratar om. Jag tänker att om man inte klarar att upprätta och upprätthålla en balans mellan logikerna klarar man troligen inte heller av uppdraget som chef. Det skulle bli för slitsamt att allt som oftast befinna sig ”i opposition”, eftersom de båda logikerna är så närvarande i systemet som helhet. Att bara anamma en av logikerna skulle göra tillvaron outhärdligt svår – oavsett vilken logik man skulle föredra.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur de som har valt att inte (längre) vara chef tänker? Det är ju de som är chefer som har varit föremål för forskningen. Inte de som lämnat eller de som väljer att aldrig försöka bli chef under dessa villkor. Jag håller med Tom S Karlsson om att man måste klara att agera inom båda logikerna (så länge de är så starkt närvarande). Å andra sidan har jag hört så många historier om hur NPM-tänket har vridit på, ibland till och med nästan perverterat, verksamheter så att det blir mer intressant att få ”gröna siffror” än att bedriva bra verksamhet. Jag undrar om det är så smärtfritt. Eller i varje fall vilken smärta man tränger undan för att få ihop de två logikerna även på lång sikt.

Jag har nämligen svårt att tänka mig att man ena minuten kan resonera om sina kunder/medborgare/medmänniskor på ett sätt och i nästa på ett annat utan att det i längden gör något med synen på kunden/medborgaren/medmänniskan, men också med synen på en själv och ens kollegor – vem blir jag när jag tänker så där om … ?

Intressant är i alla fall avhandlingen. Inte minst för chefer och andra som vill få en bättre förståelse för hur den ibland svåra balansen mellan ekonomi och andra värden i offentlig sektor kan upprätthållas.

Läs mer!

En sammanfattning (på svenska) av författaren Tom S Karlsson >>

Ladda ner hela avhandlingen >>

Förstå dig själv … eller verksamheten?

2 svar

Jag hör ofta att den som upplever sig stressad och med alldeles för många arbetsuppgifter får rådet att lära sig säga nej. Inte sällan menas att man ska lära känna sig själv, definiera vad man vill, förstå sina styrkor och svagheter, lära sig prioritera osv samt därigenom hitta en balans mellan när man vill engagera sig (säga ja) och när man tycker att det blir övermäktigt (säga nej). Det kan kallas personlig utveckling, coachning eller stresshantering, men principen är detsamma. Individen är den som ska klara av balansgången genom att söka svar ”i sig själv”. Ett verksamhetsproblem – leverans – görs till ett individuellt problem.

Den inte helt ovanliga situationen är temat för ett kapitel av Michael Pedersen och Anders Raastrup Kristensen i boken Nya perspektiv på stress.

Ett problem med den ovan beskrivna strategin är, enligt Pedersen & Kristensen, att den ofta leder till ökad stress för den enskilde. Inte nog med att man sitter upp över öronen med arbete. Det är ens eget fel, speciellt efter att man har gått på kurs och lärt sig de olika ”redskapen” för att hantera stressen. Stresshanteringskursens utlärda strategier bidrar därmed snarare till självförebråelser, som i sin tur spär på osäkerheten och skyndar på det eventuella stress-sammanbrottet.

Pedersen & Kristensen lyfter istället upp en annan och hälsosammare, effektivare och mer produktiv strategi: att lära känna sin verksamhet istället. Ju bättre man förstår sin verksamhet desto lättare är det att förstå vilka konsekvenser ens beslut får och vilka prioriteringar som är mest lämpliga eller rimliga.

Frågan som chefen och medarbetaren behöver diskutera vid varje ny uppgift eller nyuppkommen situation är: Varför skall denna uppgift göras? Fokus blir då inte på den enskildes intressen utan på vad som är mest relevant, intressant eller nödvändigt för verksamheten. De betonar att det inte handlar om att sätta alla sina egna behov åt sidan. De beslut man fattar ska självklart ha sin grund i vad som är rätt och riktigt ur ett fackligt och yrkesmässigt perspektiv men friheten begränsas, eller kanske snarare definieras, av ansvaret och förpliktelserna gentemot verksamheten. För att kunna fatta välgrundade beslut behöver vi därför en god förståelse för den gemensamma grund vi delar med andra. I det här fallet verksamheten.

Det finns däremot ingen större motsättning mellan den här strategin och en strävan efter att skapa sig en tillvaro man trivs med och som kan vara behjälplig i arbetet med ”att finna sig själv”. Det är i mötet med andra som vår existens får kontur, det är i mötet med andra vi blir klokare på vem vi ”är” eller vill vara och hur de beslut vi fattar är relaterade till både vår egen existens som människor och som professionella och till de gemenskaper vi tillhör. Med verksamheten i fokus får vi inte bara bättre beslutsunderlag och en bättre verksamhet. Det blir också lättare att få till en idé om sig själv i det sammanhang man ingår.

—————-

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

 

Stress – en epidemi?

Lämna ett svar

Igår skrev jag om en EU-rapport där 67% av de svarande i Sverige hade angett att stress var den mest förekommande arbetsmiljö- och säkerhetsrisk. Mest av alla EU:s arbetstagare. Apropå det tänkte jag återvända till Svend Brinkmanns kapitel i boken Nye perspektiver på stress*, där han beskriver hur olika krafter har bidragit till att stress har blivit något av en epidemi – i alla fall i västvärlden.

Brinkmann skriver att stress som fenomen både har en reell sida (biologisk/fysisk) och en socialt konstruerad sida (hur vi tolkar och beskriver världen). Han pekar (med hjälp av ett antal olika forskare) framförallt på fyra olika krafter som har bidragit till att stress har blivit en epidemi i större delen av västvärlden. De fyra krafterna är:

  1. Transformationen av stressbegreppet
  2. Sjukliggörandet av vardagslivet
  3. Social acceleration
  4. Humanistisk dehumanisering av arbetet

Med transformeringen av stressbegreppet avses att stress som fenomen har gått från att handla om fysiska mekanismer till att handla om psykologiska. Det som kvarstått genom den transformeringen är att individen fortfarande ses som ett passivt objekt. Man blir drabbad av stress. I kombination med den förhärskande synen att det är ett individuellt fenomen blir resultatet att fokus flyttat från de kollektiva strukturerna till individen men utan att individerna tillskrivs någon genuin aktörsstatus, eller alternativa förklaringsmodeller.

Med sjukliggörandet av vardagslivet pekar Brinkmann på att allt fler tillstånd i livet betecknas som störningar eller sjukdomar som kräver utredning, diagnosticering och behandling. Tidigare hade vi många andra förklaringsmodeller att ta till för att beskriva olika situationer och tillstånd – exempelvis existensiella, moraliska, religiösa. Idag har den psykiatrisk-diagnostiska förklaringsmodellen nästan fått monopol på mänskligt lidande och obehag. En kraft som inte bara drivs framåt med hjälp av professionerna utan i lika hög grad av oss ”vanliga” människor. När vi saknar språk för existensiellt lidande och subjektivt obehag efterfrågar vetenskapligt baserade begrepp som ångest, depression osv. (Att 75% av studenterna vid Köpenhamns universitet känner sig stressade vid examensperioderna – är det ett tecken på ett allvarligt sjukdomstillstånd eller ett uttryck för en allmän nervositet och fokusering på examinationsprestationen?)

Begreppet social acceleration står för den tempohöjning som samhället kännetecknas av (speeddating, fastfood, powernaps etc). En förklaring till tempohöjningen, enligt Hartmut Rosa**, att vi i det sekulariserade samhället inte längre ser en paradisisk fortsättning på livet efter döden. Vi måste därför knöka in så mycket som möjligt i just det här livet. En strävan som är dömd att misslyckas enligt samma Rosa som därför tolkar depression och utmattning som individens de-accelerande reaktion på den ständiga tempoökningens bristande bärkraft. Brinkmann skriver, mot bakgrund av Rosas resonemang, att stressbegreppets utbredning kan ses som ett uttryck för att att individer inte kan hänga med i tempot. Stress blir ett sätt att definiera det obehag man känner i ett accelererande samhälle.

Den humanistiska dehumaniseringen av arbetet har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. I korthet är det ett begrepp för att beskriva de mänskliga svårigheter som uppstår i kölvattnet av att man ville humanisera arbetet – ökad medbestämmande, självstyrande grupper, personlig utveckling mm. Det får bland annat till följd att vi blir mer ensamma och mer utsatta eftersom arbetet blir den viktigaste platsen för ens personliga utveckling. Samtidigt som betydelsen ökar minskar möjligheterna att förändra det med kollektiva krafter då varje person har sin egen situation och  sina egna drivkrafter men också för att det är svårt att kollektivt vara emot utvecklingen, dvs att vara emot självstyrande grupper, personlig utveckling och livslångt lärande.

Kombinationen av förändringar i samhälle och arbetsliv har, skriver Brinkmann, bidragit till att arbetslivet har blivit mer totaliserande (dvs ”hela människan” är numera på arbetet), mer diffust (ingen vet bestämt när arbetet är tillräckligt bra) och mer maktogenomskinligt (vart riktar man sitt missnöje när man själv har fått ansvaret genom självstyrande grupper?)

Om jag har förstått Brinkmann någorlunda rätt så blir stressbegreppet i dagens arbetsliv ett väldigt användbart begrepp för att beskriva en mängd olika fenomen, men också ett sätt att handskas med förändringarna i arbetslivet genom att stress samtidigt kan användas som den enskildes ”strejkvapen”. Det är det individuellt och psykologiskt baserade begreppet som man kan ”ta till” när arbetslivet känns övermäktigt. Trots att begreppet samtidigt ofta gör individen både ansvarsbelagd (individens ”fel”) och maktlös (”jag har drabbats av stress”) på samma gång.

Svårt att göra hela kapitlet rättvisa så en läsning av boken rekommenderas, men visst sätter det igång en del tankar i huvudet? Om varför vi känner oss stressade? Om varför vi använder stress som begrepp för att formulera en specifik situation? Vilka konsekvenser det får för skuld, ansvar och makt över problemen såväl som åtgärderna? Vilka andra sätt skulle vi kunna använda och vilka konsekvenser får de? Om man ser på situationen som ett resultat av frustration (att hindras göra något), eller som svårigheter att få ihop en identitet (självbild) man kan leva med? Hur blir det då? Det kanske kan var något att fundera över på nästa arbetsplatsträff?

* se nedan

** Rosa H (2010): Alienation and Acceleration: Towards a Critical Theory of Late-Modern Temporality. Malmö: NSU Press. (Slut på förlaget och finns ej att köpa vad jag har lyckats hitta). Däremot har det precis kommit en bok på svenska med liknande titel av samma författare som heter Acceleration, modernitet och identitet : tre essäer. Finns på bokus.com och adlibris.se.

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

Stress som motstånd?

1 svar

Svend Brinkmann har i boken Nye perspektiver på stress* skrivit en intressant genomgång av hur ett antal olika samverkande krafter bidragit till att stress har blivit – eller kanske snarare betraktas som – en epidemi, trots att vi i mångt och mycket har det bästa arbetsliv vi någonsin har haft. Kapitlet är fullt av intressanta aspekter. Jag ska här kort försöka redogöra för en av dem.

Bland annat skriver Brinkmann om en ”humanistisk dehumanisering av arbejdet”. För att  göra arbetet mer anpassat efter oss människor infördes under 1900-taklets senare hälft självstyrande grupper, delegering av ansvar och platta organisationer. Alla skulle erbjudas möjlighet till personlig utveckling och livslångt lärande.

Detta gjorde också arbetet mer individualiserat. Vi ville olika saker och vi utvecklades inom olika områden och i olika takt. De situationer vi ställdes (ställs!) inför blev mer individuella än kollektiva. Förr kunde man använda kollektiva strategier för att protestera mot dehumaniserande arbetsvillkor (såsom strejk). Idag är det upp till individen att reagera eftersom det inte finns något kollektivt ”motspråk”. Vem kan vara emot personlig utveckling och livslångt lärande?

Det som återstår för att beskriva och formulera det obehag individen känner i sin situation är begreppet stress. Han pekar också på det paradoxala i att det som genererar många av de upplevda problemen, dvs det som sägs stressa – krav på personlig utveckling, kompetensutveckling, flexibilitet, omställningsförmåga, initiativförmåga etcetera – också är det som erbjuds som lösningar i behandlingen av stress: komma i kontakt med sig själv, bli mer uppmärksam på sig själv, få bättre insikt i sina egna resurser och kompetenser, dvs personlig utveckling.

Den tänkta humaniseringen av arbetet har således också haft (en icke avsedd effekt?) att arbetsvillkoren har blivit individuella. Utan gemensamma erfarenheter och mål vittrar motståndskraften i det kollektiva sönder och kvar blir individen som bara kan göra motstånd genom sig själv. Ett sätt är exempelvis att göra alla problem i arbetet till en fråga om stress. Även om det är andra saker som egentligen är problemet, exempelvis: svårigheter att få till en stabil identitet, existentiella frågor, samarbetsproblem, känslor av otillräcklighet med mera.

Brinkmann skriver avslutningsvis att om stressbegreppet breder ut sig, snarare på grund av bristen på andra sätt att formulera svårigheterna i arbetet, än faktisk stress, så är lösningen inte att prata mera om stress, erbjuda fler kurser i stresshantering eller bli bättre på tidiga signaler, utan snarare det motsatta. Då behöver vi ta ett steg ut ur stressdiskursen och istället analysera situationerna ur ett sociologiskt och socialpsykologiskt perspektiv och därmed också kunna finna mer samhällsanalytiska lösningar på problemen.

Jag håller absolut med Brinkmanns analys. Jag har flera gånger stött på människor och arbetsplatser där man säger att man är stressad, att det är så mycket att göra och att alla måste springa fortare. När man skrapar på ytan så är det snarare en jargong som uppstått för att man inte har kunnat komma till tals om andra problem. Ibland för att man inte tycker att omgivningen förstår vad man försöker säga, ibland för att man faktiskt inte vet hur man ska formulera det.  Stress däremot, det kan man alltid få medhåll och sympati för. Så då säger man det. Eftersom vi har lärt oss att stress är en personligt baserad upplevelse kan den heller inte ifrågasättas. Om jag säger att jag är stressad så är jag det. (Och den som säger att jag inte är det, är per definition okänslig och säkert en del av problemet. Typ.)

Det innebär ju inte att allt är bra på arbetsplatsen, bara att man formulerar sina problem som stress. Det får däremot konsekvenser. Om det är stress är det en fråga om arbetsbelastning, prioriteringar, resurser etcetera. Om det är andra problem som egentligen ligger till grund för det obehag man känner bidrar ju stress-pratet bara till att göra de egentliga problemen alltmer osynliga. Samtidigt som man lägger energi på att försöka åtgärda fel problem. Ibland har de stress-åtgärder som vidtagits till och med gjort grundproblemet värre. En ökad nyansering och en större arsenal av sätt att formulera och analysera våra arbetssituationer är definitivt  önskvärt. Det är till och med grunden för min egen forskning, så det är lätt för mig att hålla med Svend Brinkmann.

Vad har du för erfarenheter? Används stress som ett allmänt begrepp för lite allt möjligt? Är det  verkligen stress man känner eller har problem med?  Om det numera står för lite allt möjligt, är det i så fall inte dags att nyansera begreppet? Vad tänker du när du hör ordet stress? Hur påverkar det vad du ser som relevanta åtgärder om man vill komma till rätta med stressen?

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

 

Chefens roll för stressen

Lämna ett svar

Chefens betydelse för de anställdas hälsa brukar betonas i stressforskningen. Så även i de berättelser som ligger till grund för Malene Friis Andersens* forskning. men hon gör en något annorlunda tolkning av betydelsen och drar en annan slutsats än den man vanligen drar i den individorienterade stressforskningen.

Friis Andersen har intervjuat människor med långvarig sjukskrivning för utmattning. De arbetar alla i yrken där man använder sina sociala, emotionella, kreativa och kognitiva kompetenser och där det man gör därmed utgör en stor del av vem man är. Arbetet ingår också i livsprojektet ”självförverkligande”. Man vill göra något meningsfullt och viktigt och i det ingår att vara och att se sig själv som kompetent, engagerad och kapabel. I en sådan situation blir arbetet och hur man förmår utföra det, en existentiell fråga.

En annan sak de intervjuade har gemensamt är att de arbetar i yrken där resultatet av ens insats är svårbedömd. Det finns inga bestämda mallar för bra eller dåligt. Att veta om man gör något bra och implicit om man är bra (som människa) blir avhängigt ens egen och andras bedömning.

Att mötas av en omgivning som gör en helt annan bedömning av en själv, ens situation och ens insats, än den man själv gör, blir då existentiellt hotande. Om man själv anser att arbetsuppgiften inte går att lösa med den tid och de resurser som finns till förfogande, men möts av: ”ramarna för verksamheten är fasta”, ”det är bara du” och ”det gäller att se möjligheterna och inte begränsningarna”, så vänds kritiken inåt. I det aktuella bemötandet finns ju inbyggt att man är negativ, förändringsobenägen och inte tillräckligt kompetent för uppgiften. För att inte den bilden av en själv ska bli ”sann” skruvar man upp tempot och arbetar än fler timmar. Detta samspel kan ske med vem som helst, men i de berättelser Friis Andersen utgår ifrån spelar chefen en central roll, framförallt i slutskedet, alldeles innan sjukskrivningen.

Anledningen till att just chefers omdömen och åsikter om ens insats blir så viktig kan, enligt Friis Andersen, förklaras med psykodynamiska teorier (Hirschhorn, 2003**) som säger att när vi utsätts för hot eller press triggas gamla djupt rotade känslor av auktoritetsberoende (föräldrarna). Det gör att en chefs bedömning helt kan åsidosätta vår egen bedömning av situationen. Eller som Friis Andersen skriver:

”Lederens udsagn uphöjes til absolut sandhed, og med et trylleslag ser hverken hun selv eller verden ud, som hun hidtil troede. Som i en ond dröm försvinder underlaget under hende, og hon falder ned i eksistentiel tomhed.”

Chefen har genom sin funktion (OBS! inte genom sin person) makten att definiera vad som är ”tillräckligt bra” och därmed också om ”jag är tillräckligt bra”. Ju mer stressade vi blir ju viktigare blir chefens bedömning.

En av Malene Friis Andersens poänger är att stress är en komplex, ömsesidig och interaktiv process med många ingredienser. När arbetet blir en viktig, till och med en existentiellt viktig, del av en människa, kräver det också mer av etiska reflektioner och psykologisk kunskap när man inför nya verksamhetssystem, ledningsfilosofier med mera. Människan kan inte längre ses som ett medel för att uppnå något. Medarbetaren och människan blir målet i sig. Om vi inte klarar det kan den kunskap och kreativitet som ofta sägs vara grunden för den framtida tillväxten inte tas till vara.

Hon betonar att detta inte går att lösa med att chefer går några dagar på kurs. Det handlar om att förstå stressens komplexitet och förstå hur vi alla – när vi organiserar oss som vi gör i det arbetsliv vi eftersträvar – bidrar till att det blir som det blir. Om vi fortsätter att se stress som ett ganska enkelt samband mellan individuella faktorer och enskilda situationer spelar det ingen roll hur mycket pengar vi lägger på forskning eller förebyggande arbete. Det kommer ändå inte att bli bättre.

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

* Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

 

** Hirschhorn, L (2003): Autoritetsrelationen i nye sammanhenge, personligheden på arbejde. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag