Kategoriarkiv: Psykosocial arbetsmiljö

Stress – en epidemi?

Lämna ett svar

Igår skrev jag om en EU-rapport där 67% av de svarande i Sverige hade angett att stress var den mest förekommande arbetsmiljö- och säkerhetsrisk. Mest av alla EU:s arbetstagare. Apropå det tänkte jag återvända till Svend Brinkmanns kapitel i boken Nye perspektiver på stress*, där han beskriver hur olika krafter har bidragit till att stress har blivit något av en epidemi – i alla fall i västvärlden.

Brinkmann skriver att stress som fenomen både har en reell sida (biologisk/fysisk) och en socialt konstruerad sida (hur vi tolkar och beskriver världen). Han pekar (med hjälp av ett antal olika forskare) framförallt på fyra olika krafter som har bidragit till att stress har blivit en epidemi i större delen av västvärlden. De fyra krafterna är:

  1. Transformationen av stressbegreppet
  2. Sjukliggörandet av vardagslivet
  3. Social acceleration
  4. Humanistisk dehumanisering av arbetet

Med transformeringen av stressbegreppet avses att stress som fenomen har gått från att handla om fysiska mekanismer till att handla om psykologiska. Det som kvarstått genom den transformeringen är att individen fortfarande ses som ett passivt objekt. Man blir drabbad av stress. I kombination med den förhärskande synen att det är ett individuellt fenomen blir resultatet att fokus flyttat från de kollektiva strukturerna till individen men utan att individerna tillskrivs någon genuin aktörsstatus, eller alternativa förklaringsmodeller.

Med sjukliggörandet av vardagslivet pekar Brinkmann på att allt fler tillstånd i livet betecknas som störningar eller sjukdomar som kräver utredning, diagnosticering och behandling. Tidigare hade vi många andra förklaringsmodeller att ta till för att beskriva olika situationer och tillstånd – exempelvis existensiella, moraliska, religiösa. Idag har den psykiatrisk-diagnostiska förklaringsmodellen nästan fått monopol på mänskligt lidande och obehag. En kraft som inte bara drivs framåt med hjälp av professionerna utan i lika hög grad av oss ”vanliga” människor. När vi saknar språk för existensiellt lidande och subjektivt obehag efterfrågar vetenskapligt baserade begrepp som ångest, depression osv. (Att 75% av studenterna vid Köpenhamns universitet känner sig stressade vid examensperioderna – är det ett tecken på ett allvarligt sjukdomstillstånd eller ett uttryck för en allmän nervositet och fokusering på examinationsprestationen?)

Begreppet social acceleration står för den tempohöjning som samhället kännetecknas av (speeddating, fastfood, powernaps etc). En förklaring till tempohöjningen, enligt Hartmut Rosa**, att vi i det sekulariserade samhället inte längre ser en paradisisk fortsättning på livet efter döden. Vi måste därför knöka in så mycket som möjligt i just det här livet. En strävan som är dömd att misslyckas enligt samma Rosa som därför tolkar depression och utmattning som individens de-accelerande reaktion på den ständiga tempoökningens bristande bärkraft. Brinkmann skriver, mot bakgrund av Rosas resonemang, att stressbegreppets utbredning kan ses som ett uttryck för att att individer inte kan hänga med i tempot. Stress blir ett sätt att definiera det obehag man känner i ett accelererande samhälle.

Den humanistiska dehumaniseringen av arbetet har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. I korthet är det ett begrepp för att beskriva de mänskliga svårigheter som uppstår i kölvattnet av att man ville humanisera arbetet – ökad medbestämmande, självstyrande grupper, personlig utveckling mm. Det får bland annat till följd att vi blir mer ensamma och mer utsatta eftersom arbetet blir den viktigaste platsen för ens personliga utveckling. Samtidigt som betydelsen ökar minskar möjligheterna att förändra det med kollektiva krafter då varje person har sin egen situation och  sina egna drivkrafter men också för att det är svårt att kollektivt vara emot utvecklingen, dvs att vara emot självstyrande grupper, personlig utveckling och livslångt lärande.

Kombinationen av förändringar i samhälle och arbetsliv har, skriver Brinkmann, bidragit till att arbetslivet har blivit mer totaliserande (dvs ”hela människan” är numera på arbetet), mer diffust (ingen vet bestämt när arbetet är tillräckligt bra) och mer maktogenomskinligt (vart riktar man sitt missnöje när man själv har fått ansvaret genom självstyrande grupper?)

Om jag har förstått Brinkmann någorlunda rätt så blir stressbegreppet i dagens arbetsliv ett väldigt användbart begrepp för att beskriva en mängd olika fenomen, men också ett sätt att handskas med förändringarna i arbetslivet genom att stress samtidigt kan användas som den enskildes ”strejkvapen”. Det är det individuellt och psykologiskt baserade begreppet som man kan ”ta till” när arbetslivet känns övermäktigt. Trots att begreppet samtidigt ofta gör individen både ansvarsbelagd (individens ”fel”) och maktlös (”jag har drabbats av stress”) på samma gång.

Svårt att göra hela kapitlet rättvisa så en läsning av boken rekommenderas, men visst sätter det igång en del tankar i huvudet? Om varför vi känner oss stressade? Om varför vi använder stress som begrepp för att formulera en specifik situation? Vilka konsekvenser det får för skuld, ansvar och makt över problemen såväl som åtgärderna? Vilka andra sätt skulle vi kunna använda och vilka konsekvenser får de? Om man ser på situationen som ett resultat av frustration (att hindras göra något), eller som svårigheter att få ihop en identitet (självbild) man kan leva med? Hur blir det då? Det kanske kan var något att fundera över på nästa arbetsplatsträff?

* se nedan

** Rosa H (2010): Alienation and Acceleration: Towards a Critical Theory of Late-Modern Temporality. Malmö: NSU Press. (Slut på förlaget och finns ej att köpa vad jag har lyckats hitta). Däremot har det precis kommit en bok på svenska med liknande titel av samma författare som heter Acceleration, modernitet och identitet : tre essäer. Finns på bokus.com och adlibris.se.

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

Svenskar mest stressade i EU

Lämna ett svar

EU-kommissionen har beställt och publicerat en undersökning om hur medlemsstaternas arbetskraft uppfattar arbetsvillkoren i de olika länderna. Intressant läsning! Rapporten är full av statistik men överskådligt presenterat och enkel att följa.

Sverige utmärker sig framförallt för att de är mest stressade i EU, 67% angav det av svenskarna. Att jämföra med Danmarks 54%. Även på frågan om arbetet har genererat eller förvärrat ohälsa relaterat till stress, depression eller ångest ligger Sverige högt dvs inte bra. 47% var siffran för Sverige, att jämföra med Danmarks 21%. Den som kommer på andra plats efter Sverige är Grekland på 38%.

Grekland utmärker sig på många ställen i statistiken. Lägst siffra för nöjdhet med balansen mellan arbetsliv och övrigt liv, 46%. Snittet i EU 74% nöjda, i Sverige 84% och i Danmark 89% (nöjdast i EU). Grekerna är också minst nöjda överlag med sina arbetsvillkor, 38% angav att de var nöjda. I Sverige angav 86% att de överlag var nöjda med sin nuvarande arbetsvillkor. Även här toppar Danmark med 94%.

En annan siffra där svenskarna angav att de var nöjda var rörande autonomin (friheten och självbestämmandet). På den frågan svarade 94% att de var nöjda. Danskarna mest nöjda (igen!) med 96% och Grekland i botten med 38%.

Visst är det intressant? Om vi skulle kunna komma tillrätta med stressnivån så skulle vi ha ett av de bästa arbetslivsvillkoren i världen (vilket vi i och för sig redan har). Skulle också vara roligt att veta varför det är så stor skillnad på Sverige och Danmark. Särskilt som man i Danmark ändå pratar om ”stressepidemin”.

Jag har vid olika tillfällen fört fram åsikten att det vi kallar stress i dagligt tal inte alltid är stress. För att komma till rätta med de problem vi upplever är ett steg på vägen att kunna skilja det ena från det andra. Den åsikten står jag fast vid. Om vi tänker att all stress är orsakad av för mycket att göra stannar åtgärderna vid prioriteringar, resursförstärkningar, stresshantering liknande. Jag tror att det behövs många fler insatser för att få till ett arbetsliv där vi alla kommer till tals, till vår rätt och till rätta med våra problem. Vad tror du?

Ladda ner rapporten Working Conditions / Flashbarometer 398.

Stress som kollektiv process II

3 svar

Förra inlägget i serien baserade sig på Tanja Kirkegaards* forskning och handlade om kollektiva processer som skapade eller förvärrade stressen på en arbetsplats. På samma arbetsplats fanns också en grupp av sekreterare och assistenter som utvecklade helt andra strategier för att definiera och hantera stress. Strategier som snarare skyddade än förvärrade.

För det första så definierade gruppen stress som något som skapades genom arbetet. Det var mängden arbete som var avgörande för arbetsbördan, inte främst den egna (inte tillräckligt goda) insatsen.

För det andra utvecklades gemensamma strategier för hur man skulle hantera en stressig situation. Man skulle i första hand arbeta ikapp på egen hand, därefter be om hjälp och, om inte det hjälpte, gemensamt gå till chefen för att komma överens om hur man skulle lösa det. Det var helt enkelt ”så man gjorde” i den här gruppen och det var det man fick lära sig som ny.

För det tredje utvecklade man ett språk som formade hur man såg på arbetet och arbetsbördan. När berget av arbetsuppgifterna kändes oöverstigliga gick de andra in och sa saker i stil med: ”Ta det lugnt, du är inte ensam”, ”Kom ihåg att det bara är ett arbete, inte en fråga om liv eller död.” Genom den sortens prat formades copingstrategier varigenom man fick en mer överskådlig värdering av arbetsuppgifternas betydelse men också att det blev mer naturligt att be om hjälp.

Formandet av kollektiva strategier för att hantera stress eller andra hot främjades bland annat av att arbetsgruppen satt i öppet landskap där var lätt att både höra och prata om de frustrationer arbetet gav upphov till. En annan faktor som bidrog till den kollektiva strategin var att de uppfattade att chefen inte gjorde något för att skydda dem från beslut uppifrån eller lyssnade när de försökte prata med honom om sina frustrationer. De blev helt enkelt vana vid att vända sig till varandra. (En intressant effekt av en ”ointresserad” chef: arbetsgruppen blir mer sammansvetsad, och blir både starkare och mer strategiskt skickliga i att formulera och framföra sina krav gentemot organisationen/chefen.)

Genom exemplen i detta och det förra inlägget ser man tydliga skillnader mellan hur olika strategier utvecklas i olika grupper. Det är intressant för att förstå hur det kan bli som det blir, men det gör det också tydligt hur man i förväg – genom pratet på arbetsplatsen – kan höra vilka strategier som gruppen definierar som möjliga eller rimliga. Det gör det i sin tur möjligt att kunna bedöma om de är tillräckliga för att åstadkomma en sund organisering av arbetet på just den här arbetsplatsen, i just den här arbetsgruppen. Då blir det också möjligt att i god tid intervenera och förebygga genom att konfrontera de stresskapande och osunda tankefigurerna.

Hur är det på din arbetsplats? Känner du igen dig i någon av beskrivningarna i de två inläggen? Vill du/ni ha det så? Vill ni ändra på något? Det kanske vore ett intressant diskussionsämne på nästa APT eller utvecklingsdag?

 

* Kirkegaard, Tanja (2013): Stress som en kollektiv process: En feltfortaelling. I antologin: Nye perspektiver på stress, Friis Andersen & Brinkmann (red), 2013, Aarhus: Forlaget Klim (www.klim.dk).

 

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

Stress som kollektiv process I

Lämna ett svar

Traditionellt har relationer inom stressforskningen mest handlat om att de kan vara riskfaktorer, såsom vid mobbning och konflikter, eller friskfaktorer, i bemärkelsen att goda relationer kan kompensera för en i övrigt dålig situation (socialt stöd).

I Tanja Kirkegaards avhandling har fokus istället varit på ”…vilka förhållanden som bidrar till att forma individens värdering (appraisal) och hantering (coping) av en situation och på vilket sätt värderingen och hanteringen är en del av en social och kulturell praxis.”

Den arbetsplats där Kirkegaard genomförde sin forskning bestod av två stora grupper av anställda: forskare samt sekreterare & assistenter. Grupperna skiljde sig kraftigt åt i hur de gemensamt formade synen på stressens uppkomst men även hur de hanterade den. Nedan berör jag vad Kirkegaard fann formade forskargruppens syn på stress. Nästa gång tar jag upp sekreterare & assistentgruppen.

I forskargruppen fann Kirkegaard tre olika kulturer som bidrog till stress.

Den första var ”mycket-att-göra-kulturen” (travlhedskulturen). Kulturen gick ut på att ”mycket att göra” var en kvalitet i sig och därför något som man borde sträva efter. Det märktes bland annat på att tidplaner skars ner trots att de redan var tighta. Det sände signaler uppifrån om att allt skulle gå fort. Mycket att göra kulturen innebar också att man inte tordes säga att man hade för mycket att göra – då kanske de andra trodde att man inte klarade arbetet – men också att man inte kunde säga att man inte hade för mycket att göra eftersom man då trodde att det skulle uppfattas som om man var illojal och inte drog sitt strå till stacken.

Den andra kulturen som bidrog till stressen var just själva pratet om stress som helt dominerades av att stress var en individuell angelägenhet. Vid intervjuer med anställda som hade varit sjukskrivna för stress angav de att det var deras eget fel att de blivit sjuka:

  • De hade varit otydliga med att det blev för mycket. De hade sagt att det var för mycket, men å andra sidan hade kanske också sagt: ”Det går nog”
  • De visste inte att de var så ”skröpliga”. De trodde att de var starka individer som klarade mycket.
  • De borde haft en bättre överblick, prioriterat bättre etc.
  • De borde hanterat stressen bättre.

Det fanns de som såg stress som något som i alla fall delvis genererades av arbetssituationen men efter att ha gått på stresskurs hade de blivit uppmärksammade på att det var deras egna personlighet och copingstrategier som var fel.

(Jag har hört liknande erfarenheter i min egen omgivning. Det är klart att enskilda personers hantering av en osund situation kan vara mer eller mindre konstruktiv, men när man ensidigt gör det till ett individuellt problem så kommer vi aldrig att kunna göra något åt grundorsaken och vi kommer bara att fortsätta bidra till att folk blir sjuka. Jag hoppas verkligen att det tillhör undantagen bland stresshanteringskonsulter, men jag är inte säker på det. Någon som har lite bättre koll än jag så får ni gärna kommentera nedan.)

Den tredje kulturen som bidrog till stressen var den professionella. Forskargruppen hade ingen upparbetad vana av kollektiva strategier för att hantera arbetsbörda. De hade i sina arbeten ingen tradition av att söka hjälp från andra. En slags yrkesstolthet som blev ett hinder i vägen: ”Vi ordnar saker själva och det där med att be om hjälp, det gör vi inte.”

De tre kulturerna bidrog, var och en och tillsammans, till att generera stress men också att reducera antalet sätt att hantera en pressad arbetssituation: man kunde inte säga att man hade för mycket att göra, man kunde inte be om hjälp och man lade allt  – både själva arbetsbördan och hanterandet av den – på sig själv.

Hur man värderar en situation – som stressig/hotfull eller ej, liksom urvalet och valet av strategi för att hantera stressen är därmed inte enbart en fråga om personlighet eller individuella egenskaper och förmågor. Det är i hög grad en kollektiv process.

Hur är det på din arbetsplats? Hur pratar ni om stress? Gör det pratet det lättare att komma till rätta med eventuella problem eller ställer det mest upp begränsningar?

* Kirkegaard, Tanja (2013): Stress som en kollektiv process: En feltfortaelling. I antologin: Nye perspektiver på stress, Friis Andersen & Brinkmann (red), 2013, Aarhus: Forlaget Klim (www.klim.dk).

 

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

Chefens roll för stressen

Lämna ett svar

Chefens betydelse för de anställdas hälsa brukar betonas i stressforskningen. Så även i de berättelser som ligger till grund för Malene Friis Andersens* forskning. men hon gör en något annorlunda tolkning av betydelsen och drar en annan slutsats än den man vanligen drar i den individorienterade stressforskningen.

Friis Andersen har intervjuat människor med långvarig sjukskrivning för utmattning. De arbetar alla i yrken där man använder sina sociala, emotionella, kreativa och kognitiva kompetenser och där det man gör därmed utgör en stor del av vem man är. Arbetet ingår också i livsprojektet ”självförverkligande”. Man vill göra något meningsfullt och viktigt och i det ingår att vara och att se sig själv som kompetent, engagerad och kapabel. I en sådan situation blir arbetet och hur man förmår utföra det, en existentiell fråga.

En annan sak de intervjuade har gemensamt är att de arbetar i yrken där resultatet av ens insats är svårbedömd. Det finns inga bestämda mallar för bra eller dåligt. Att veta om man gör något bra och implicit om man är bra (som människa) blir avhängigt ens egen och andras bedömning.

Att mötas av en omgivning som gör en helt annan bedömning av en själv, ens situation och ens insats, än den man själv gör, blir då existentiellt hotande. Om man själv anser att arbetsuppgiften inte går att lösa med den tid och de resurser som finns till förfogande, men möts av: ”ramarna för verksamheten är fasta”, ”det är bara du” och ”det gäller att se möjligheterna och inte begränsningarna”, så vänds kritiken inåt. I det aktuella bemötandet finns ju inbyggt att man är negativ, förändringsobenägen och inte tillräckligt kompetent för uppgiften. För att inte den bilden av en själv ska bli ”sann” skruvar man upp tempot och arbetar än fler timmar. Detta samspel kan ske med vem som helst, men i de berättelser Friis Andersen utgår ifrån spelar chefen en central roll, framförallt i slutskedet, alldeles innan sjukskrivningen.

Anledningen till att just chefers omdömen och åsikter om ens insats blir så viktig kan, enligt Friis Andersen, förklaras med psykodynamiska teorier (Hirschhorn, 2003**) som säger att när vi utsätts för hot eller press triggas gamla djupt rotade känslor av auktoritetsberoende (föräldrarna). Det gör att en chefs bedömning helt kan åsidosätta vår egen bedömning av situationen. Eller som Friis Andersen skriver:

”Lederens udsagn uphöjes til absolut sandhed, og med et trylleslag ser hverken hun selv eller verden ud, som hun hidtil troede. Som i en ond dröm försvinder underlaget under hende, og hon falder ned i eksistentiel tomhed.”

Chefen har genom sin funktion (OBS! inte genom sin person) makten att definiera vad som är ”tillräckligt bra” och därmed också om ”jag är tillräckligt bra”. Ju mer stressade vi blir ju viktigare blir chefens bedömning.

En av Malene Friis Andersens poänger är att stress är en komplex, ömsesidig och interaktiv process med många ingredienser. När arbetet blir en viktig, till och med en existentiellt viktig, del av en människa, kräver det också mer av etiska reflektioner och psykologisk kunskap när man inför nya verksamhetssystem, ledningsfilosofier med mera. Människan kan inte längre ses som ett medel för att uppnå något. Medarbetaren och människan blir målet i sig. Om vi inte klarar det kan den kunskap och kreativitet som ofta sägs vara grunden för den framtida tillväxten inte tas till vara.

Hon betonar att detta inte går att lösa med att chefer går några dagar på kurs. Det handlar om att förstå stressens komplexitet och förstå hur vi alla – när vi organiserar oss som vi gör i det arbetsliv vi eftersträvar – bidrar till att det blir som det blir. Om vi fortsätter att se stress som ett ganska enkelt samband mellan individuella faktorer och enskilda situationer spelar det ingen roll hur mycket pengar vi lägger på forskning eller förebyggande arbete. Det kommer ändå inte att bli bättre.

Läs fler inlägg i serien ”Nya perspektiv på stress”:

* Inläggen baserar sig på boken Nye perspektiver på stress av Friis Andersen & Brinkmann (red) (2013), Forlaget Klim, www.klim.dk, Aarhus, Danmark. Det finns mycket annat som är intressant i boken och jag rekommenderar den å det varmaste. Boken kan köpas på Adlibris.com.

 

** Hirschhorn, L (2003): Autoritetsrelationen i nye sammanhenge, personligheden på arbejde. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag

Management by Circus?

Lämna ett svar

Jag möter ofta arbetsplatser som kännetecknas av tystnad. Där människor har gett upp försöken att komma till tals om  vad man gör och hur de och deras kunder påverkas. Där människor gör saker som de vet är fel, eller där de låter bli att göra det som är rätt. I sådana organisationer finns det ofta en mängd ”konstigheter”, mer eller mindre medvetna, som försiggår eftersom ingen protesterar eller pratar om vad som  sker. Man försöker hålla sig under radarn och hoppas att ingen upptäcker vad man gör – eller underlåter att göra.

I en tyst organisation slinker kvitton igenom som inte borde ha slunkit igenom. I en tyst organisation kan små fel bli väldigt stora innan de uppdagas. I en tyst organisation kan missförhållanden pågå väldigt länge. En tyst organisation blir därmed också en osund organisation – både för verksamhetens kvalitet och dess personal – där slöseri, konflikter, mobbning och oegentligheter kan frodas.

När jag hör om ofullständiga och tveksamma kvitton som i Göteborg stad eller Staffanstorps kommun eller om andra mer eller mindre bedrägliga förfaranden på Arbetsförmedlingens kontor i Arlöv så tänker jag att det där vore inte möjligt utan en tyst kultur på arbetsplatsen och att det är tystnaden som är det stora problemet, inte några kvitton hit eller dit.

Om tystnaden och lydigheten handlar dagens blogg på Gott Arbetsliv. Läs och kommentera gärna, här eller på gottarbetsliv.se.

Konstruktivt takhöjande

Lämna ett svar

Tre chefsföreningar inom Polisen har bestämt sig för att dela ut Civilkurage-priset för att premiera en kritisk diskussion om Polisen och dess arbete. Den första mottagaren är forskaren och polisen Stefan Holgersson. Väl förtjänt av Holgersson som på olika sätt har visat på såväl brister som absurditeter i Polisens arbete för att nå sina mål.

Det känns också som ett konstruktivt agerande av chefsföreningarna. Genom priset hoppas de bidra till att den omdiskuterade takhöjden inom Polisen blir lite högre. Jag hoppas att de lyckas i sitt uppsåt. Bra tänkt!